på de flesta språk skrivna i någon sort av det latinska alfabetet är pricken på ett lägre fall jag inte en glyph eftersom det inte förmedlar någon skillnad, och en i där pricken har oavsiktligt utelämnats är fortfarande sannolikt att erkännas korrekt. Men på turkiska är det en glyph eftersom det språket har två olika versioner av bokstaven i, med och utan en punkt. Även i japanska stavelser består ett antal tecken av mer än ett separat märke, men i allmänhet är dessa separata märken inte glyfer eftersom de inte har någon betydelse av sig själva., Men i vissa fall uppfyller ytterligare märken diacritics roll, för att skilja mellan olika tecken. Sådana ytterligare märken utgör glyfer. I allmänhet är en diacritic en glyph, även om den är sammanhängande med resten av karaktären som en cedilla på franska eller katalanska, ogonek på flera språk eller stroke på en polsk ”Ł”.
vissa tecken som ”æ” på isländska och ”ß” på tyska kan betraktas som tecken. De var ursprungligen ligaturer, men med tiden har blivit tecken i sin egen rätt; dessa språk behandlar dem som separata bokstäver., Men en ligatur som ”trip”, som behandlas i vissa typsnitt som en enda enhet, är utan tvekan inte en glyph eftersom detta bara är en quirk av typsnittet, i huvudsak en allographic funktion, och innehåller mer än en grapheme. I normal handstil skrivs även långa ord ofta ”förenade”, utan att pennan lämnar papperet, och formen på varje skriftligt brev varierar ofta beroende på vilka bokstäver som föregår och följer det, men det gör inte hela ordet till en enda glyph.,
två eller flera glyfer som har samma betydelse, oavsett om de används omväxlande eller väljs beroende på sammanhang, kallas allografer av varandra.