dirigent, i musik, en person som utför en orkester, kör, operaföretag, balett eller annan musikgrupp i prestanda och tolkning av ensembleverk. På den mest grundläggande nivån måste en ledare betona den musikaliska pulsen så att alla artister kan följa samma metriska rytm. Hållandet av denna rytmiska takt uppnås genom en stiliserad uppsättning arm-och handrörelser som skisserar den grundläggande mätaren-t. ex., två slag till åtgärden (som i en polka), tre slag (som i en vals eller mazurka) eller fyra slag (som i en Mars), i varje fall den primära accenten indikeras av en downstroke.
i nästan två århundraden gynnade ledare en stafettpinne, eller tunn stav, i höger hand som en anordning för att betona den metriska konturen, reservera vänster hand för att ange poster av olika delar och nyanser., Några samtida ledare följer dock en praxis som länge fastställts i ensamkommande körledning och avstå från stafettpinnen; frånvaron av stafettpinnen frigör båda händerna för mer omsorgsfullt tolkande riktningar., Med avlägsnandet av stafettpinnen och eliminering, genom memorering, av den tryckta poängen i offentlig prestanda, är ledaren fri att använda inte bara hans händer och armar utan också rörelsen av hans torso och ansiktsmuskler för att uttrycka till gruppen hans önskemål i utförandet av frasering, dynamisk nivå, nyans, individuella ingångar och andra aspekter av en färdig prestanda.
genomförande blev en specialiserad form av musikalisk aktivitet endast i början av 1800-talet., Så tidigt som 15-talet, föreställningar av Sixtinska kören i Vatikanen hölls tillsammans genom att dunka en rulle papper (eller i andra fall, en lång stolpe, eller stafettpinne) för att upprätthålla en hörbar takt. Denna praxis fortsatte tills det blev ett faktiskt intrång på föreställningen och var av nödvändighet övergiven. Vid tiden för J. S. Bach och George Frideric Handel (slutet av 17th till mitten av 18th century) var nyckelmusikens roll inte bara att komponera musik på efterfrågan utan också att genomföra det, vanligtvis från kompositörens stol på orgeln eller cembalo., Vid Paris Opéra föll dirigentens position till konsertmästaren, som fungerade från det första violinbordet och hanterade sina komplicerade sysslor så gott han kunde. Men under hela denna tid var ”dirigenten” i stor utsträckning en stor funktionär, först bland jämlikar, vars huvudansvar var att utföra med ensemblet och bara sekundärt att leda det.,
1800—talet födde upp en ny typ av musiker-kompositören—dirigenten, som exemplifieras av Carl Maria von Weber, Hector Berlioz, Felix Mendelssohn och Richard Wagner-män av autokratisk och kreativ karaktär som antog full kontroll över prestanda och förde till sitt arbete en singelinriktad kreativ synvinkel och en odlad känslighet som var ett kännetecken för mycket av 1800-talsperioden i musik., I vissa fall befallde denna nya ras sådant inflytande att de framgångsrikt kunde kämpa för impopulära orsaker, såsom Mendelssohns återupplivning av Bachs musik, som vid den tiden ansågs vara gammaldags och akademisk. Hermann Levi, Hans Richter och Felix Mottl följde Wagners exempel på fantasifull gest och kontroll i dirigering, och Hans von Bülow epitomiserade de virtuos dirigenter som blomstrade vid denna tidpunkt. I sin nyckelroll mellan kompositör, artist och allmänhet förvärvade Bülow och andra ledare resning och prestige oöverträffad bland musiker.,
under de år som omfattar världskrig I och II, uppnådde exceptionella ledare ofta internationell berömmelse genom nära legendarisk kontroll över sina musiker i deras strävan efter den perfekta tolkningen. Arturo Toscanini var personifieringen av sådana figurer., De mest effektiva 1900-talets ledare har varit både begåvade musiker och skickliga och känsliga ledare, som kan hantera auktoritativt med yrkesverksamma inom sitt eget område samtidigt som de har deftness att förstå behoven hos sina ekonomiska supportrar och allmänheten. Bland de mest anmärkningsvärda ledarna sedan andra världskriget har varit Sir Georg Solti, Herbert von Karajan och Leonard Bernstein. Kvinnliga ledare—framför allt den amerikanska Sarah Caldwell-började uppnå erkännande efter mitten av 20-talet.